Foto: Emelie Hübner

Svenska Cupen och bara Malmö FF av alla namnkunniga lag som ställdes i Blåvitts väg lyckades vinna, och det krävdes förlängning. Hammarby och Djurgården avfärdades och Blåvitt flög fram. Några veckor senare knackar verkligheten på och fattar ett fast grepp om kavajslaget. Att det ska vara så svårt att vinna i den där jävla Allsvenskan.

Bajen var Bajen och sköljde över Blåvitt i våg efter våg under matchens första halvlek och känslan var snarare när de skulle göra mål än om. Att IFK skulle lyckas kontra in något mål från ingenstans kändes mindre och mindre sannolikt för varje felpassning som slogs och det spelade ingen roll vad det stod på ryggtavlan. Jagne tappade boll och slog bort bollar, Fenger fick inget att jobba med bortsett från att täcka ytor och försöka vinna boll utanför eget straffområde när både Heinz och Markovic hade svårt att hitta hem. Eller hinna. Markovic höll på att springa sig fri och hade ett par inlägg och ett skott(?) samt bolltapp i farliga och ofarliga lägen. Heinz såg ut att vara mer intresserad av att skydda luggen än bollen och Felix Eriksson fick slutligen bekänna färg.

Ramon Pascal? Spottade upp sig i andra, men hade en mycket kämpig förstahalvlek.

Noah Tolf, däremot, hittade både passningar och dribblingar till i princip ingen nytta alls.

Jag tyckte att två av målen såg lite billiga ut, men å andra sidan räddade Dahlberg en straff så att jag kanske gör bäst i att låta sågen vila en liten stund.

Det här var inte Nya Blåvitt. Det här var Blåvitt, precis som vi lärt känna dem under senare tid. Stressigt, stillastående och krampaktigt. När Hammarby fick som bäst träff på sin press fortsatte Blåvitt att spela dem rätt i gapet. När Blåvitt fick (nåja) bett i pressen lyfte Bajen bollen någon meter över marken och fortsatte spela ut motståndet.

Det var klasskillnad.

Man kan förlora en Allsvensk premiär borta på telefonkiosken utan att säsongen ska vara körd. Man kan förlora en premiär i Stockholm mot ett blodtörstigt Hammarby med noll skapade chanser utan att för den sakens skull vara klar för nedflyttningsstrid, men den spontana känslan direkt på slutsignal var ändå att det här blir en lång säsong.

Det är inte så intressant att läsa en lång negativ text (jo, det är det) som pekar ut alla brister (jag har nog förvisso missat en och annan) så jag tänkte försöka avsluta på en något godare not.

Noah Tolf kommer att ha riktigt kul på sin vänsterkant även mot sämre motstånd. Förhoppningsvis får vi se mer av både Santos och Clemmensen nästa match och Eman Markovic såg ändå väldigt snabb ut vid ett par tillfällen. Gustav Svensson såg ut att ha blivit ett år yngre och Halmstads BK är inte ens i närheten av Hammarby rent kvalitativt. Jag tror på en roligare hemma- än bortapremiär.