Foto: Emelie Hübner

Blåvitt hemma mot Sirius, kvavt och moln som skvallrade om regn, lika slutsålt som alltid och det enda budskap som gick att urskilja från läktaren var att vi står enade; från Håkan Mild till kommandobryggan, från läktaren ner till planen. Domaren vissla drunknade i ljudet av ”Vi håller på Änglarna”, precis som det ska vara.

Santos fick återigen chansen, Markovic fick chansen som mittfältare, Heintz startade efter sin avstängning och Clemmensen var tillbaka på bänken i en match där IFK Göteborg på förhand var storfavoriter. Favoriter eller ej, Sirius snubblade till sig en straff innan matchen ens hunnit börja efter halvklumpigt försvarspel av Felix Eriksson. Elis såg ut att slänga sig tidigt åt sitt vänster varpå Walta rullade bollen åt sitt.

Det var ju också en start.

Bolltempot var lite trögt och initiativen var få under matchens inledande tio minuter. Heintz var vansinnig över uteblivna inkast, lagkompisar som sölade med bollen och han tog avslut. När blixtsnabbe Santos blev fälld just utanför straffområdet vattnades det dock i Heintz mun. Frisparken var dessvärre direkt svag.

Blåvitt vände ofta på spelet medelst diagonala lyror från backlinjen och en av de här längre bollarna nådde Fenger som fick ett friläge från sidan. Känslan efter kvarten var nog ändå att det här skulle utvecklas till en eftermiddag av det längre slaget för motståndarna från Uppsala. Trots att Elis fått göra en kanonräddning och en lite enklare.

Även Sirius lyfte diagonalt och såg ut att ha ett par fyrtorn att smälla upp bollen på.

På det stora hela tycker jag att Fenger hamnar för långt ner i plan för ofta i försvarsspelet. Jag hade önskat att han slapp ta det hästjobbet så ofta som han gör det. Däremot hade jag önskat mer av Markovics och Heintz hemjobb. Å andra sidan kan mycket sägas om kvaliteten på såväl passningar som inlägg från de Blåvittklädda spelarna. Enkla passningar slås fel med flera meters marginal. Elis slår passningar ämnade för den där pojken i Rio som bara växte och växte och till slut nådde solen, mittfältarna slår passningar som inte ens Michael Johnson hunnit upp i sin prime.

Nej, första halvlek mynnade ut i något som hade kunnat liknas vid Sunyata, alltså tomhet eller intighet tills dess att Noah Tolf blev brutalt överkörd av motståndarnas målvakt Ismael Diawara och Ladebäck pekade återigen på straffpunkten. Diawara gick åt sitt vänster och Fenger smällde in bollen mitt i mål, dessutom i semaforhöjd.

Ett extra litet plus ger jag till August Erlingmark som är modig med boll. Jag hade nästan önskat att han vågade ännu lite mer för att ytterligare döda Sirius press.

Det var inte bara på plan det var gott om danskar. Lasse Vibe var på plats och frågan var om han skulle få se sitt Blåvitt fullborda vändningen i andra akten. Billborn gjorde vad han kunde med det han hade och såg ut att ha flyttat runt en del. Heintz verkade ta plats centralt och Markovic ute till vänster.

Blåvitt skapar väl någon form av lättare tryck under andra halvlekens inledande kvart, men däremot skapades få eller inga riktiga chanser. Någon nästansituation här, någon halvchans där, men inget solklart. För övrigt är Heintz ganska svag när han inte har dagen. Han slår passningar bakom spelare och slår ut med armarna när de inte tar emot dem och ser i allmänhet ut att tycka att det är rätt tråkigt att spela fotboll.

Andra halvlek var det, ja. 30 minuter in och intet nytt under solen. Jag måste faktiskt tillstå att det såg rätt bedrövligt ut. Linus Carlstrand hade kommit in istället för Heintz (hoppas att det var trötthet snarare än skada) och han ser ut att kämpa med självförtroendet. Fenger slet, Bager nickade bort bollar och Rockson värmde upp med endast matchtröja under västen och i 77:e minuten gjorde han de sista förberedelserna för att hoppa in. Så gjorde även Clemmensen. Klara för dagen var Jonas Bager och Eman Markovic.

Rockson inledde med en dribblingsräd ner mot eget straffområde. Det gick ju bra till sl.ut, men förtroendeingivande såg det inte ut. Med styva tio minuter kvar tog Blåvitt tag i taktpinnen, Carlstrand hade ett skott som smet över och klacken nådde stundtals öronbedövande ljudnivåer.

Rockson hade också en räd där han tog bollen framåt. Det var inte den räden som ledde fram till 2-1. Clemmensen hittade Noah Tolf som hittade in i straffområdet och efter ett inlägg och lite flipper fick Max Fenger två chanser att trycka till bollen och det räckte för att bollen skulle leta sig in i bortre gaveln. Var det tack och god natt där?

Med tilläggstid kvar att spela var Santos klar för dagen och in kom Benjamin Brantlind. Roligt att han får komma in i matcher efter att ha varit fastsvetsad på bänken (egentligen inte så konstigt med tanke på åldern). Han tackade för förtroendet genom att spela fram Clemmensen till 3-1-målet. Det var faktiskt en delikatess: Fenger vrickade ner bollen mot en framforsande Brantlind som med sitt andra tillslag hittade Clemmensen på bortre stolpen.

Mitt i all eufori måste jag också nämna Felix Eriksson som återigen är solid, robust och stabil i båda riktningar.

Matchen är slut. 3-1. Spelarna firar med klacken som sjunger för full hals. En sång som kommer eka i Göteborgsnatten.