Foto: Emelie Hübner

411 ska förhoppningsvis bli 413 innan det är dags att för sista gången ska gå ut till Snart Skiner Poseidon, snöra av sig skorna och kasta tröja nummer 13 i tvättbacken. Gör han dessutom två assist under de kvarvarande omgångarna stämplar vår nummer 13 ut med just 13 assist och 17 mål. Det blev mycket 13 där och vore vi i Italien hade nog tröjnumret pensionerats i IFK Göteborg.

Gustav Svensson började springa i Blåvit a-lagsskrud 2005, många av dagens supportrar (eller Benjamin Brantlind) var inte ens födda då, och han har sprungit från Göteborg till Turkiet, via Kina och USA och tillbaka igen ett par gånger. Nu tar han snart sina sista Blåvita löpsteg och det är verkligen någonting att uppmärksamma. Det blir naturligtvis fullsatt hemma mot IFK Norrköping och visst hade det varit en fin cirkelslutning om han såg till att säkra en fjärdeplats som skulle innebära en stor chans för IFK att nästa år kvala till det som idag (i princip) motsvarar intertotocupen, där Svensson debuterade på andra sidan 10-talet.

Gustav Svensson har spelat med spelare födda på 60-talet och så sent som 2008. Det säger något om hur länge han orkat hålla på, hur länge de där stockarna till ben burit honom och hur stark kärleken till fotboll och IFK Göteborg är.

Gustav Svensson har ofta känts som en reflekterande person, en person som är mer än bara fotboll. Han har pratat initierat om konflikten som ledde till att han fick fly Ukraina hals över huvud, han har suttit i karantän på ett Sjukhus i Kina med träningsredskap och en flaska whisky som sällskap. Att han kom ut från en sådan upplevelse som en normal person förvånar mig inte, men jag är säker på att många hade, så att säga, gått under.

2016 frågade han sportchef Mats Gren om han fick springa ett Göteborgsvarv dagen innan en match i Allsvenskan. Sportchef Gren sa nej. Någonting säger mig att han hade klarat av det. Gustav Svensson har en oerhört imponerande fysik och muskelskadorna som drabbat honom på karriärens höst har försvunnit lika snabbt som de kommit. Bara en sådan sak.

Han är mer än sina löpningar och glidtacklingar (man ser sällan spelare glidtackla nu för tiden). Han är otrolig på att täcka ytor, läsa spelet och självklart är han en underskattad passningsspelare. Annars tar man sig inte till den nivån i dagens fotboll. Skottet, som vi dessvärre inte fått se prov på alltför många gånger, är det också tryck i.

Säsongerna 2014 och 2015 var han, om inte bäst, så en av de absolut bästa på sin position i hela serien. När han varit som allra bäst har han varit en av de allra bästa i landet. 32 landskamper vittnar om viss kvalitet.

Det blir inte så många fler glidtacklingar (Pär Hansson är nog tacksam för det) för vår kapten, men vad han än tar sig för i framtiden är jag säker på att det kommer att gå utmärkt.

Vad passar bättre än en tungsprungen plan i november att avsluta karriären med för vår nummer 13? Jag kan inte komma på ett bättre avslut. Det skulle väl vara om han glidtacklar in en förlupen boll efter en fast situation som avgör matchen till Blåvitts fördel och att Gustav en sista gång får fira ett mål, framför supportrarna som stått bakom honom under sanslösa 13 säsonger, med regn och mörk himmel och starkt strålkastarljus som fond.

Jag minns att jag skrev att Sebastian Eriksson var den siste av sitt slag (han var unik på många sätt förvisso), men frågan är om inte Gustav Svensson på riktigt är den siste av det virket. En annan fråga är om han är den siste 80-talisten som kommer dra på sig de finaste färgerna.

13 säsonger, förhoppningsvis 413 matcher, är inget annat än respekt. Tröjan kommer antagligen finnas tillgänglig (Blåvitt är för liberala med tröjnummer) redan nästa säsong, men då med en annan kropp. Jag kommer att sakna dess nuvarande bärare.

Tack för allt, Gustav!